Roald Dahl

Roald som ung

Roalds föräldrar var bägge norrmän. Hans mamma hette Sofie Hesselberg, d v s innan hon gifte sig, och hans far, Harald Dahl. Harald var nästan 15 år äldre än Sofie, och hade varit gift en gång tidigare. Under det giftermålet hade han fått två barn, Ellen och Louis, men hans första fru, Marie, dog efter födseln av det andra.
Harald var delägare i en framgångsrik skeppmäklararfirma, och mycket förmögen. Han hade en villa i Llandaff i Wales, Villa Marie, som han och Sofie flyttade in i (de träffades i Norge...) efter giftermålet 1911. Det dröjde inte länge förrän Sofie fick sitt första egna barn, Astrid (1912), som följdes av Alfhild (1914). Två år senare, 1916, fick hon sin första son, Roald. Norrmännen uttalar det "Roo-al", utan "d". Ännu en dotter kom till 1917, Else.
De fyra barnen hade blivit födda medan de bodde i Villa Marie, eller Ty Gwyn som det nu heter, men 1918 flyttade de till en större villa, Ty Mynydd, som låg i en by som hette Radyr.
1920 dog Astrid i blindtarmsinflammation, vilket gjorde Harald helt förkrossad. Han insjuknade bara en månad senare i lunginflammation, och dog. Sofie födde några månader senare en dotter till, som fick namnet Asta.
Eftersom huset i Radyr hade blivit något tommare efter döden av Harald och Astrid flyttade Sofie med sina barn tillbaka till Llandaff, där hon köpte huset Cumberland Lodge.
Roald började sin skolgång i Elm Tree House kindergarten när han var sex. Han gick dock bara där i ett år, och fick sedan gå i Llandaff Katedralskola, där han stannade till han var nio. Många av Roalds minnen från skoltiden handlar om pryglingar utförda av rektorn, och första gången det hände var i Llandaff Katedralskola.

" 'Ett tomtebrus, tack', sa Thwaites till Mrs. Pratchett och höll fram sin slant. Jag höll mig lite bakom de andra, och när jag såg Mrs. Pratchett vända bort huvudet en stund för att fiska upp ett tomtebrus ur kartongen, lyfte jag på det tunga glaslocket till burken med trollkarameller och stoppade ner musen. Sedan lade jag på locket igen så tyst jag kunde. Hjärtat dunkade i bröstet på mig och jag var alldeles svettig om händerna."
- Ur "Mitt liv som pojk"
Roald och fyra av hans vänner hade smugglat ner en död mus i en glasburk i den lilla godisbutiken som låg vid skolan. Innehavaren, Mrs Pratchett gick direkt till rektorn och såg till att pojkarna fick sig en rejäl reprimand. När Sofie fick reda på det tog hon Roald ur den skolan och lät honom flytta till en internatskola i England, St: Peter's.
På St: Peter's var styrelseskicket en total diktatur. Husmor och rektorn bestämde allt, och kom husmor på någon med att göra något som inte var tillåtet, blev den nerskickad till rektorn för prygling.
Roald hade en förfärlig hemlängtan i början, och låtsades till och med att han fått blindtarmsinflammation för att få åka hem.
Även på St: Peter's fick Roald smaka på rottingen, efter att skolans mest sadistiska och prygelfixerade lärare kommit på honom med, vad läraren trodde var, fusk under läxläsningen.
Efter St: Peter's, Roald var då tretton, hamnade han på Repton, som låg tjugo mil från Kent, dit familjen hade flyttat. På Repton hade de ett så kallat "fagging"-system, d v s de yngsta på skolan fick vara pass-oppar åt de äldre s k boazers (eg. beausieurs), och de som gjorde någonting boazern inte tyckte om, fick stryk .
Roald blandade ihop rektorn på skolan, J. T. Christie, med Geoffrey Fisher, som senare blev ärkebiskop av Canterbury, och Roalds skildring av Fisher i "Mitt liv som pojk", har fått många att bli upprörda. I boken beskriver han rektorn som en man som på de mest sadistiska sätt pryglade eleverna. Det var dock Christie som var sadisten Roald beskrev i boken, inte Fisher.
Roald var mycket duktig i sport och fotografering. På Repton var han lagkapten för både "fives" och squash-laget, och var också med i skolans fotbollslag. Förutom dessa sporter sysslade han på fritiden med landhockey, golf och cricket. Hans fotografier hängde i många utställningar på skolan, och han fick utmärkelser av Kungliga Fotografiska Sällskapet i London.

Afrika

"Inom en vecka kallades jag återigen till Mr. Gobbers kontor. 'Ni skall åka till Östafrika', sa han.
'Hurrraaaa!' skrek jag och började hoppa jämfota. 'Det är underbart, sir! Fantastiskt! Det är toppen!'
Den viktige mannen log. 'Det är ganska dammigt där också', sa han.
'Lejon!' hojtade jag. 'Och elefanter och giraffer och kokosnötter överallt!'"
- Ur "Mitt liv som pojk"
När Roald hade gått ut Repton fick han välja om han ville studera vidare på t ex Cambridge eller Oxford, eller om han ville ta ett jobb. Roald ville jobba, men bara i ett företag som skulle skicka honom till någon avlägsen plats, t ex Kina eller Afrika. Egentligen spelade valet ingen större roll, Roald hade för dåliga betyg för att komma in på någon av de mer kända skolorna. Underligt nog fick Roald jobb på Shell, vilket oftast krävde skyhöga betyg. Shell utbildade honom först på huvudkontoret i London, och skickade honom sedan till Tanganyika (numera Tanzania), till Roalds förtjusning, och Sofies besvikelse.
I Tanganyika bodde Roald tillsammans med två andra Shell-anställda, och de tre hade ansvaret för ett område som omfattade ungefär fyra gånger Storbritanniens landyta, vilket fick Roald att känna sig fri och obunden. De hade många tjänare, och i ett brev till sin mor skrev Roald att han kände sig "som en djävla kung".
Efter andra världskrigets utbrott under slutet av 30-talet gick Roald med i RAF, med motiveringen att det verkade "rätt spännande och intressant och fan så mycket bättre än att gå in i armén här ute och trampa omkring i hettan från den ena platsen till den andra och inte syssla med någonting speciellt". Roald fick lära sig flyga, skjuta, bomba och navigera, men på ett av sina första uppdrag kraschlandade han i öknen, och fick stora delar av ansiktet krossat. Roald fick ligga på sjukhuset i Alexandria i nästan sju månader. Efter det var Roald fortfarande fast besluten om att fortsätta flyga, och han blev omplacerad till Grekland, där tyskarna invaderat. Roald skrev senare ett par noveller om den tiden, bl a Soloflygning, Shot down over Libya och A piece of cake. I vissa utmärkte han sig själv som en heroisk och orädd flygare, som förföljde och sköt ner överlägsna fiendestyrkor, men enligt hans kollegor under den tiden, var Roald ofta långt över gränsen för överdrift. "Han kunde få en spindel på middagsbordet att bli en jättegrej". Efter några veckor skickades Roald hem, p g a huvudvärk och "blackouts" till följd av hans tidigare skador.

Författarskap

Efter RAF-karriären återvände Roald till London. Där började han intressera sig för konst, och kom att lära känna konstnären Matthew Smith. Matthew tog med honom till en nattklubb där Roald mötte diverse högt uppsatta män ur den brittiska militären. De upptäckte Roalds sinne för att kunna diskutera vad som helst, och skickade honom till USA som flygattaché. I USA publicerades hans novell Shot down over Libya, vilket gav honom en karriär som författare. Anledningen till att Roald skrivit den var att en känd författare, C. S. Forester, bad honom berätta om sina erfarenheter i RAF. Roald valde dock att själv skriva om sina upptåg.
Några år senare, när Roald återvände till Storbritannien, hade han bestämt sig för att inte återvända till Shell, han skulle livnära sig på sitt författarskap. Roald tillbringade långa perioder tillsammans med Claude Taylor, som hjälpte Roald att föda upp hundar. Under den tiden skrev Roald mycket, mest skräcknoveller, som fick mycket bra kritik.
Roalds första barnbok köptes av Disney. Den hette The Gremlins, och handlade om små pysslingar som hoppade på RAFs flygplan, som de saboterade i luften. (Boken ska inte förväxlas med de Gremlins som gick på bio för några år sedan.)
1951 var Roald tillbaka i staterna, och träffade där Patricia Neal, som han bjöd ut på restaurang. Patricia spelade i De oskyldiga på Broadway, och hon och Roald träffades efter nästan varje föreställning. Under samma tid fick Roald ett kontrakt med bokförläggaren Alfred Knopf, som hade läst hans novell Vinkännaren. Genom Knopf kunde han publicera många noveller i tidningar. Noveller som tidigare refuserats av The New Yorker.

Giftermål

1953 stod det klart att Patricia och Roald skulle gifta sig. Mässan ägde rum i Trinity Church i New York. De åkte på smekmånad i Europa, för att sedan köra till Roalds familj i England. Sofie var väldigt intresserad av att se vilken typ av kvinna hennes son hade gift sig med.
Efter den korta visiten i England åkte paret tillbaka till New York, och hyrde där en lägenhet vid Central Park, till dess de hittade någon annan stans att bo. Inte länge efter sitt giftermål fick Roald sin novell Någon som du publicerad. Recensenterna formligen öste lovord över honom. New York Times recensent sade följande:
"Det är sorgligt långt mellan varven, men ibland händer det att den fulländade historieberättaren dyker upp.
...
Namnet i föreliggande fall är Roald Dahl"
Under sommaren 1954 blev Patricia med barn, och ungefär samtidigt hittade Sofie ett utomordentligt fint hus i utkanten av Great Missenden. Huset, som då hette Little Whitefield, fick namnet Gipsy House. Roald och Patricia flyttade dit. I april föddes Olivia, och Roald var mycket stolt över sin dotter. Pat, som Patricia kom att kallas, hade efter en roll i teatern Katt på hett plåttak, fått erbjudande om filmkontrakt, och nappade direkt. Roald bodde med Olivia i Gipsy House, medan Pat spelade in Ett ansikte i mängden i New York.
I Gipsy House hade Roald en egen vrå där han satt med sovsäck runt benen i en stor länsstol och skrev sina noveller. "Det är en underbar vrå att sitta och arbeta i" sade han till en intervjuande journalist. Hans noveller hade dock på nytt börjat bli refuserade, och Roald var rädd att han började få slut på idéer. Hans redan publicerade böcker sålde inte heller, och Pat fick stå till största del för deras uppehälle. 1957 fick Roald och Pat en andra dotter, som egentligen hette Chantal, men som kallades Tessa.

Katastrofer

På sommaren 1960 fick Roald sin förste son, Theo. Familjen flyttade då till New York igen, där Roald gav ut en novellsamling, Puss Puss, som sålde mycket bra. Kritikerna var som vanligt missnöjda, och påstod att Roald började bli mer och mer förutsägbar, och alldeles för barnslig. Det var början till Roalds karriär som barnboksförfattare. 1961 kom Roald ut med boken James and the giant peach, vilken var hans andra barnbok.
Den första katastrofen i Roalds liv var då hans fyra månader gamla son blev påkörd av en taxi då han låg i sin barnvagn. Läkarna var inte säkra på om Theo skulle överleva, och Roald var mycket rädd för att förlora sin son. Theo överlevde, men med vissa hjärnskador. Han lever än idag, och bor hos sin mor.
Efter olyckan flyttade Roald med familj tillbaka till England och Gipsy House., vilket visade sig vara ett passande namn, eftersom Roald och Pat reste runt väldigt mycket, (Gipsy = Zigenare).
Den andra katastrofen kom 1962, då Roalds dotter Olivia dog i mässlingen. Efteråt sa Roald till sin förläggare:
"Just nu känns det som om jag aldrig kommer att skriva något mer i mitt liv."
Dahl fortsatte ändå att skriva, och 1964 fick de ännu en dotter, Ophelia.
Hans stora genombrott kom just 1964, då Kalle och chokladfabriken släpptes. Alla barn älskade den, men kritikerna var inte riktigt lika gillande. I boken beskriver Roald en fattig familj, vars son, Kalle, vinner en livstids mängd godis, och en guidad tur runt fabriken där godiset tillverkas. Tillsammans med fyra andra barn lotsas han runt fabriken, och ett efter ett försvinner de andra barnen. Till slut är bara Kalle kvar, och ägaren till fabriken, Willy Wonka, utnämner honom till arvinge.
Pat hade vunnit en Oscar för sin roll i Vildast av dem alla, och jobbade nu mindre. Hon var mycket selektiv när det gällde manus, vilket gjorde att Roald var tvingad att håva in litet pengar på sina böcker. Han skrev ett par nya vuxennoveller som han hoppades tjäna på. Något som störde Roald mycket var att inget förlag i England ville ta sig an Kalle och chokladfabriken. När han 1965 åkte till Los Angeles hade han fortfarande inget napp, och Pat var gravid igen.
Under inspelningen av en film drabbades Pat av ett stroke, vilket gjorde att hon fick svårt att tala i framtiden, och hon var oförmögen att spela in filmer för en tid framåt.
Pat födde sitt barn den 4 augusti. Det var en flicka, som fick namnet Lucy Neal.

Filmmanus

Efter Pats stroke insåg Roald att han måste tjäna ordentligt med pengar själv, och han gick tillbaka till att skriva filmmanus, något han inte gjort sedan The Gremlins. Det fanns planer på att göra en film av Kalle och chokladfabriken, något Roald inte var särskilt glad över, men som han insåg var nödvändigt för hans uppehälle.
Två år tidigare hade Roald mött Ian Fleming, och var mycket intresserad av Bondprojektet. Eftersom Ian hade dött skrev Roald ett nytt manus baserat på Ians Man lever bara två gånger. På det manuset tjänade han mer än på något annat arbete han gjort. Under tiden han skrev manuset kom en Rolls-Royce och hämtade honom eller hans färdigskrivna manus varje morgon. Roald uppskattade verkligen den uppmärksamhet han fick, och även om kritikerna tyckte att hans goda författarsidor gått förlorade, var han nöjd, eftersom filmen gick mycket bra.
1967 fick Roald stora problem med sin rygg, en skada han hade från sin flygkrasch i RAF. Hans diskbråck opererades, men förvärrades, och medan han själv låg på sjukhus dog Sofie, åttiotvå år gammal, den 17 november, samma dag som både Olivia och Alfhild hade dött.
1968 gjorde Pat comeback i filmen The subject was roses. Hon gjorde mycket bra ifrån sig, och filmen belönades med en Oscar. Roald fortsatte att skriva, och färdigställde manuset till Kalle och chokladfabriken.
När Kalle och chokladfabriken dök upp på biodukarna 1971, var Roald inte särskilt nöjd med resultatet, men när filmen gick bra mildrades hans åsikter. Boken hade äntligen fått fäste i Storbritannien, och James and the giant pear sålde också bra. Innan året var slut var Roalds förlag skyldiga honom nästan en miljon dollar i royalties. Kritikernas referat började också mjukas upp, kritiker som förut kallade honom barnslig och förutsägbar sade nu saker som:
"Den roligaste bok jag läst på många år!"
Det skulle dröja ända till 1977 innan Roald gav ut sin nästa bok, Den underbara historien om Henry Sugar.

Skilsmässa

1983 skildes Roald och Pat. De hade varit gifta i trettio år, han var sextiosex, hon var femtiosex. Pat fick inte ut särskilt mycket pengar vid skilsmässan, med motiveringen att hon tjänade tillräckligt på sitt skådespeleri, och Roald fick vårdnaden om barnen. Roald gifte sig igen, denna gången med en kvinna som hette Felicity. Pat talar fortfarande gott om hur vänlig Felicity var, och hur väl hon tog hand om sina styvbarn.
Under 80-talet skrev Roald några av sina mest kända böcker. Några exempel är: SVJ (Stora Vänliga Jätten), Häxorna, Matilda, Mitt liv som pojk, och Soloflygning.
En av Roalds egenheter var att han krävde att få skriva med blyertspennor av märket Dixon Ticanderoga 1388 - 2 - 5/10, och då hans förläggare tog detta som ett skämt blev han mycket irriterad. Han bytte helt enkelt förlag (dock inte helt av denna anledning, men delvis), och hittade ett nytt i New York.
Under sina sista år beskrev Roald sig själv som en gammal, tunnhårig man som rökte massor av cigaretter, och drack ohälsosamt mycket whisky, samt proppade i sig stora mängder choklad, något som satt kvar i honom sedan skoltiden, då ett Canterburys godisfabrik skickade något hekto choklad till varje elev på skolan varje månad för avsmakning och betygssättning.
Roald dog den 23 november 1990 och ligger begravd i en slänt mittemot Gipsy House.

Recensioner:

Mitt liv som pojk:

I Mitt liv som pojk berättar Roald om sin uppväxt, alltifrån hans första minnen i Lladaff Katedralskola till hur han fick jobb på Shell och på så sätt fick åka till Afrika. Han berättar om sina sommarlov i Norge då han höll på att förgifta sin styvsysters fästman med getlortar, men också om hur livet var på de engelska internatskolorna.
Roald säger själv att allt han skriver är sant, men jag misstänkte, och har senare fått det bekräftat, att han "tänjde" lite på sanningen ibland, mest för att göra boken mer läsvärd och spännande. Jag tycker själv att boken var hemskt trevlig att läsa, mycket roande. Man kan nästan leva sig in i hur fruktansvärda alla lärare var, och hur rektorn pryglade barnen till lydnad.

MMMMM

Pojken som talade med djur:

Detta är en kort novell om hur en man under sin semester upplever en mycket underlig företeelse. En sköldpadda har blivit fångad av ett gäng fiskare, och de ska just sälja den till hotellet som sedan ska göra sköldpaddssoppa på den. Men ett litet barn vågar sig nära den livsfarliga sköldpaddan och flyr ut till havs med den.
Novellen är bra berättad, kort och koncist, utan för långa utdrag om miljöer etc. Helt okej novell.

MMMMM

Liftaren:

Liftaren är också en kort novell som ingår i samma samling som Pojken som talade med djur, och handlar om en man som plockar upp en liftare på väg hem till London. Liftaren visar sig vara en, som liftaren själv kallar det, fingersmed. Med andra ord är han en ficktjuv av högsta klass. Under bilfärden lyckas liftaren ta två bötesblock ur en polis ficka, förarens bälte, nycklar och skosnören. Novellen är mycket rolig, och man skrattar en hel del. Liksom P.s.t.m.d. är den skriven i "jag"-perspektiv, vilket gör att man lätt lever sig med i berättarens historia.

MMMMM

Källor:

Mitt liv som pojk av Roald Dahl

Roald Dahl - En biografi av Jeremy Treglown

Lusten att bli skrämd - Ur Abrakadabra 1987:1 av Lena Kjersén Edman